Stockholms-bloggen

Gottfried Beijer (1838-1901) var son till stadsbokhållaren i Malmö, Gottfried Beijer (1801-1878) och dennes maka i första giftet Catharina Margaretha Kockum och han var därmed kusin till Frans Henrik Kockum d.y.. Efter en kort period som sjöman övergick han snart till affärsverksamhet. Han var anställd i handelsfirman Hans Friis & Hjort i Malmö 1853-57, av Schenck & Co i Hamburg 1857-61 och Westenholz Brothers i London 1861-63. Sistnämnda år blev han prokurist för Gust. Roos & Co i London.

I London öppnade han snart egen handelsrörelse, huvudsakligen i spannmål. Efter några år flyttades firman till Malmö, där han tillsammans med sin bror Lorens Beijer 1866 startade grosshandelsfirman G & L Beijer. Även här bedrev man ursprungligen handel med i huvudsak spannmål, men övergick efterhand alltmer till stenkol, tackjärn och valsat stål. År 1878 startade Gottfried Beijer även Sydsvenska Ångfartygs AB. Efter Gottfried Beijers död 1901 övertogs ledningen för G & L Beijer av Lorens Beijer.

Gottfried Beijer ännu vid sin död verkställande direktör i flera privata järnvägar i Skåne i sammanslutningen Malmö Järnvägar. Han var bland annat, tillsammans med Carl Herslow, drivande för tillkomsten av Malmö-Billesholms Järnväg (MBJ), varigenom Västkustbanan fullbordades. Han var också vice ordförande i Kockums Jernverks AB och Bergverks AB Freja, ledamot i styrelsen för Kockums mekaniska verkstad m.m. Han var också en lokalt verksam politiker.

Morbrodern till Gottfried Beijer, Carl Gottreich Beijer (1811-1898), var ansvarig för utbyggnaden av Malmö hamn kring 1850, arbetade med järnvägsutbyggnad i S:t Petersburg 1837-38 och om att spela en viktig roll för svensk järnvägsutbyggnad:

År 1855 utnämndes han till överingenjör vid Södra stambanan av de under Nils Ericsons befäl stående statens järnvägsbyggnader, och han fortfor i denna befattning till 1862 års slut. Han deltog även som ledamot i den av regeringen 1855 tillsatta kommittén för undersökningar angående stambanornas lämpligaste sträckning. Då Kungl. Maj:t år 1862, efter Ericsons avgång från Statens Järnvägar, beslutat, att två särskilda styrelser skulle inrättas, nämligen en över statens järnvägsbyggnader och en för statens järnvägstrafik, blev Beijer utnämnd till chef i den förstnämnda styrelsen. Han var 1877-87 tillika chef i styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader samt erhöll 1878 generaldirektörs namn, heder och värdighet.

Under Beijers chefskap för järnvägsbyggnadsstyrelsen företogs undersökningar för upprättande av planer med kostnadsförslag för Norra stambanans fortsättning från Uppsala och Storvik genom Norrland samt i förening därmed stambanan från Torpshammar över Östersund till Storlien vid riksgränsen mot Norge. Totala längden av de stambanor, som blev utförda under hans ledning, uppgick till 1862 km, och bland dem märks Sammanbindningsbanan genom Stockholm. År 1887 erhöll Beijer på begäran avsked. Han blev 1877 ledamot av Lantbruksakademien (hedersledamot 1884) och 1884 av Vetenskapsakademien. Åren 1871-94 var han representant för Malmö stad i riksdagens första kammare.

Gottfried Beijers syster Charlotte Beijer (1850-?) var gift med Folke Hain (1842-1890). De fick sonen Erskine Hain (1877-1959) som i sin tur gifte sig med en kusin, Anna Beijer (1878-1948), dotter till Gottfried Beijer. Erskine Hain blev VD i bolaget 1914 och han efterträdde därmed Alfred Jacobsson som i sin tur efterträtt Lorens Beijer (1839-1910) vid dennes död. 1908 blev företaget aktiebolag och 4 år dessförinnan delades företaget upp så stockholmsdelen blev ett eget företag. 1922 blev Ernst Wehtje styrelseordförande i bolaget. Kol och koks var vid denna tid företagets viktigaste handelsvaror och under 1930-talet köpte flretaget upp en mängd andra kol och koksföretag. Under mellankrigstiden började man också med tackjärnshandel.

Stockholmsbolaget G&L Beijer Import & Export AB togs 1905 över av Waldemar Beijer, bror till Lorens och Gottfried Beijer, år 1905:

En av de första agenturerna från år 1920 var stålföretaget Arbed i Luxemburg, som numera ingår i världens största stålkoncern Arcelor Mittal. G&L Beijer Import & Export AB i Stockholm representerade Arcelor ända fram till år 2002.

Bolaget AB Kol och Koks förvärvades år 1915, det då ledande bolaget i branschen på den skandinaviska marknaden. Med detta förvärv tog Waldemar Beijer ett strukturgrepp inom handeln med bränslen.

År 1931 avled Waldemar Beijer och brorsonen Kjell Beijer blev kassadirektör. Kjell Beijer arbetade i bolaget  som ordförande fram till 1974.

Anders Wall anställdes 1956 av Kjell Beijer på Kol och Koks och G&L Beijers dotterbolag i Tyskland. Anders Wall blev i december 1964 VD och koncernchef i Kol och Koks/ G&L Beijer, då Sveriges yngste VD för ett börsnoterat bolag.

1956 började alltså en viss Anders Wall på G & L Beijer Import & Export AB i Stockholm. Bolaget i Stockholm, Kol & Koks AB, köptes ut av Kjell Beijer (1899-1988) år 1964 och Anders Wall blev vd i bolaget. Detta bolag utvecklades sedan till Beijerinvest AB i vilket bolag G &  L Beijer AB länge var en stor aktieägare. G & L Beijer Import & Export är idag ägt av Anders Wall. Kjell Beijer var dock huvudägare i Beijerinvest fram till sin död då hans kontrollerade den stiftelse han donerat sin förmögenhet till, Kjell & Märta Beijers Stiftelse. Kontrollen i stiftelsen övertogs av Anders Wall och stiftelsen är en av de större ägarna i Beijer-Alma. Dessutom äger stiftelsen ett par mindre företag, AB Svenskt Tenn och 20% i Bokförlaget Atlantis. I slutet av 2007 var stiftelsens förmögenhet 385 miljoner kronor.

Waldemar Beijer bildade 1903 Rederi AB Rex. Tanken var att rederiet skulle ge sig in i den då nystartade malmfrakten. För detta ändamål inköptes två ångare. Tre år senare anställdes Knut Malkolm Källström (1888-1949), som skulle få en stor betydelse för rederiet i framtiden. 1917 avvecklades rederiet och de sista fartygen såldes till Transatlantic (familjen Carlsson).

Ytterligare några år senare, 1923, startade Waldemar Beijer ett nytt rederi med samma namn. Knut Malkolm Källström blev VD och delägare i bolaget. När han dog 1949 övertogs ledningen i rederiet av sönerna Ragnar Källström och Knut Källström. 1966 deltog man i bildandet av Tor Line tillsammans med Rederi AB Transoil (ägt främst av familjerna Sörman och Parkfelt). Redan 1965 hade Rex köpt Uddevallarederiet Thordén och 1966 fusionerade Rex, Transoil och rederibolagen Bratt/Götha. 1967 köptes hela Rex-koncernen av Saléns.

1959 blev Richard Hain (1886-1975), bror till Erskine Hain, VD i G & L Beijer AB och 1961 efterträddes han av sonen John Hain (1918-1994). Samma år övertog Richard Hain ordförandeposten i styrelsen från Ernst Wehtje.

Under 1950, 1960 och 1970-talet var Richard Hain inblandad i partrederieraffärer tillsammans med familjen Högberg:

På 1950-talet och fram till och med 1970-talet kom Emanuel Högberg liksom sönerna Åke Högberg och Curt Högberg att bilda en rad partrederier tillsammans med bland annat Richard Hain, Sven Engwall och G Magnusson. Däribland Hemisphere Steamship,  Rederi AB Amphion, Rederi AB Bellis och Rederi AB Ceres. I det sistnämnda rederiet deltog bankir Tage Cervin, friherre Wilhelm Klingspor, advokat Hugo Stenbeck, direktör Sven Engwall och kapten B. Barkman förutom Emanuel Högberg själv. Ägandet i de olika bolagen var invecklat och en del av fartygen finansierades med billiga statliga lån. Genom diverse transaktioner, fartygsförsäljningar via Liberia osv tycks kanske de olika partrederikonstruktionerna under 1960- och 1970-talen också ha fungerat som ett sätt att flytta pengar till utlandet och komma undan med skatt på samma sätt som för bröderna Johansson och K.G. Jansson.

G & L Beijer har också under större delen av sin existens varit en stor delägare i Malmö Hamn AB och är en stor privat ägare än idag. Men själva hamnen ägs av ett bolag som kontrolleras av Köpenhamns och Malmö städer med privata delägare som minoritet. Man har också ägt och ägt andelar i diverse stuveriföretag.

AB Kolkompaniet blev 1968 dotterbolag till G & L Beijer och fyra år senare så blev Charles Werner ny VD. Charles Werner var gift med en dotter till Richard Hain. John Hain blev då styrelseordförande. Vid mitten av 1970-talet påbörjades en expansion utomlands och Kolkompaniet bytte namn till Beijer Olje AB. Under åren hade G & L Beijer också byggt upp en aktieportfölj och man inledde kring 1980 en aktivare hantering av denna. 1981 blev Beijer Electronics en egen avdelning i moderbolaget, med inriktning på marknadsföring av programmerbara PLC- och mikrodatorsystem. Året efter etablerades Beijer Electronics  i Norge och Finland. Värdepappersportföljen ökade samtidigt kraftigt i värde. 1985 bildades G & L Beijer Industri AB för att ta hand om industriförsäljningen. En utveckling i samma riktning, specialisering och uppdelning, fortsatte därefter:

1986
Beijer Electronics, som hittills varit en avdelning i moderbolaget, driver från och med detta år sin verksamhet i det nybildade dotterbolaget G&L Beijer Electronics AB.

1988
Aktieportföljen, som mest representerande ett värde av ca MSEK 750, börjar avyttras. AB Tebeco Industriprodukter förvärvas.

1989
Slipmaterialaffären byter namn till G&L Beijer Tools AB.

Därefter gav sig bolaget in i diverse finansiella transaktioner som ledde till att bolaget köptes upp, bytte namn och till att ett nytt bolag fick namnet G & L Beijer:

1990
bildas Matteus Fondkommission AB med G & L Beijer AB som en av huvudägarna.

1991
avgår Charles Werner som VD. Jan Årefors utses till ny VD.

1992
Skrinet AB förvärvar 62 % av aktierna i G & L Beijer AB. I Skrinet ingår dotterbolagen Kylma AB och DPnova. John och Jan Hain blir huvudägare i den nya koncernen. En renodling av verksamheten med inriktning på helägda dotterbolag inleds.

1993
Joen Magnusson ersätter Jan Årefors som VD för G & L Beijer AB.

1994
G & L Beijer AB blir ett helägt dotterbolag till Skrinet. Verksamheten inom Beijers respektive affärsområden olja, elektronik och industriförsäljning sammanförs till egna koncerner. Beijer Olje AB säljs till AB Svenska Shell. John Hain avlider i en ålder av 76 år.

1995
Skrinet AB ändrar namn till G & L Beijer AB.

[…]

1998
Beijers stärker sin ställning som Nordens dominerande kylgrossist och tillverkare av värmeväxlare genom att förvärva en dansk företagsgrupp bestående av bl a H Jessen Jürgensen A/S, BKF-Klima A/S, Armadan A/S och TT-Coil.
Peter Jessen Jürgensen och Johan Björkman föreslås som ordinarie styrelseledamöter i Beijers.
Vidare säljes G & L Beijer Spedition AB detta år.

1999
Detta år öppnar koncernens första webb-butik med Beijer Automations Electroshop.
I november tillsätts en ny ledning för affärsområde Industriteknik.
Dotterbolaget Beijer Industri säljer sin energiavdelning.
G & L Beijer AB säljer resterande aktier i Nimbus Boats AB.

Det nämnda bolaget Skrinet är inte det ursprungliga bolaget Skrinet, känt från 1980-talets finansspekulation, för det bolaget bytte namn till Herakles vid mitten av 1980-talet. I samma veva bytte dock ett dotterbolag till det ursprungliga Skrinet vid namn Sekretären namn till AB Skrinet. Aktiemajoriteten i det bolaget hade till en början Bo Sandell. I samband med uppköpet av G & L Beijer samt namnbytet blev familjen Hain huvudägare. Det förefaller om om dessa affärer delvis syftade till att frigöra kapital ur företaget med minsta möjliga skatteuttag på vinsterna.

År 2000 knoppades Beijer Electronics av och börsnoterades och år 2002 sålde Jan Hain (1949-), son till John Hain, efter mer än hundra år med familjen som huvudägare i bolaget, familjens aktiemajoritet i G & L Beijer AB. Istället blev nu företagsledningen, däribland främst Peter Jessen Jürgensen, Per Bertland och Joen Magnusson huvudägare i företaget. Samtidigt fortsatte dock bolaget att köpa och sälja andra småföretag och idag är företaget främst ett kylgrossistföretag som fått det US-amerikanska företaget kylföretaget Carrier som huvudägare. Jan Hain tycks numera vara aktiv i fastighetsbranschen.

Huvudägare i Beijer Electronics är numera Stena (familjen Olsson).

Läs mer: SDS, RT1, 2, VA, Börsveckan, DN1, 2, Newsdesk1, 2, HD, Sololja, SVD, Finanstankar, E24, SR,

Andra källor:
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986, 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om FH Kockum, Gottfried Beijer, Lorens Beijer, G & L Beijer AB, Malmö Järnvägar, Carl Gottreich Beijer, Folke Hain, Erskine Hain, Kol ocj Koks, G & L Beijer Import & Export AB, Waldemar Beijer, Kjell Beijer, Anders Wall, Kjell & Märta Beijers Stiftelse, Beijer-Alma, Rederi AB Rex, Källström, Tor Line, Rederi AB Transoil, Thordén, Saléns, Richard Hain, Ernst Wehtje, Emanuel Högberg, Charles Werner, John Hain, Beijer Electronics, Jan Hain, Skrinet, Ekonomi, Historia, Stockholm, Malmö

Technorati: FH Kockum, Gottfried Beijer, Lorens Beijer, G & L Beijer AB, Malmö Järnvägar, Carl Gottreich Beijer, Folke Hain, Erskine Hain, Kol ocj Koks, G & L Beijer Import & Export AB, Waldemar Beijer, Kjell Beijer, Anders Wall, Kjell & Märta Beijers Stiftelse, Beijer-Alma, Rederi AB Rex, Källström, Tor Line, Rederi AB Transoil, Thordén, Saléns, Richard Hain, Ernst Wehtje, Emanuel Högberg, Charles Werner, John Hain, Beijer Electronics, Jan Hain, Skrinet, Ekonomi, Historia, Stockholm, Malmö

Powered by ScribeFire.

          

Adolph Hagelin (1823—1905), farbror till Karl Wilhelm Hagelin (1860—1955), var grosshandlare i New York och han bror Wilhelm Hagelin (1828—1901) var ångbåtsmaskinist på Volga i Ryssland. Karl Wilhelm Hagelin var direktör i Bröderna Nobel, chef för verksamheten i Baku från 1891, svensk-norsk konsul i Baku 1896—1905 och svensk generalkonsul i S:t Petersburg 1906—11. En son till Carl Wilhelm Hagelin och hans fru Hilda Kinander var uppfinnaren och företagaren Boris Hagelin (1892-1983)

Arvid Gerhard Damm (-1927) var en svensk uppfinnare av krypteringsmaskiner. Han och hans bror Ivar Damm konstruerade ett antal krypteringsmaskiner och var en av de tidiga uppfinnarna av rotormaskinsprincipen för maskinkryptering. Han grundade AB Cryptograph år 1918. Vid bildandet hade han stöd av kommendörkapten Olof Gyldén, son till astronomen Hugo Gyldén. Brodern Ivar Damm (1862-1918), var lärare i matematik och hade 1896 disputerat vid Uppsala universitet. 1921 var företaget därför på konkursens brant. I detta skede trädde Karl Wilhelm Hagelin in som delägare, som flyttat till Sverige från Ryssland vid efter ryska revolutionen. Hans son, ingenjören Boris Hagelin, kom in i företaget 1922 och tog över ledningen av det 1925 i samband med att Damm flyttade till Paris. Även familjen Nobel blev delägare i firman år 1922, men efter Emanuel Nobels död år 1932 ville arvingarna inte längre vara delägare.

Under Hagelins ledning kom företaget att ta fram fungerande och säljande krypteringsmaskiner, baserade på Damms idéer. Bland annat togs en förenklad, men fungerande version av Damms B1 fram under beteckningen B21 och såldes till svenska Generalstaben, trots att Damm blev mycket upprörd över de genomförda förenklingarna.

1940 bytte bolaget namn till AB Cryptoteknik. Företaget fanns vid denna tid på Luntmakaragatan 14 i Stockholm. Hagelins maskiner hade vid denna tid konkurrens av Arthur Scherbius Enigmamaskin, men sålde bättre. Under andra världskriget flyttade Hagelin från Sverige till Schweiz via Tyskland, och medförde ritningar för företagets senaste krypteringsmaskin. Väl i Schweiz återetablerade han sin verksamhet där. Det existerar fortfarande i form av Crypto AG i Zug, som Hagelin bildade 1952. Konstruktionen var liten, billig och hade en medelhög säkerhetsnivå, och Hagelin lyckades övertyga USA:s militär att anamma den. Tiotusentals maskiner såldes, och Hagelin blev tack vare detta förmögen.

Andra källor:
Bangt Jangfeldt, Svenska vägar till S:t Petersburg, 1998

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Arvid Gerhard Damm, Adolph Hagelin, Karl Wilhelm Hagelin, Bröderna Nobel, Branobel, Boris Hagelin, Emanuel Nobel, Olof Gyldén, AB Cryptograph, Ivar Damm, Ab Cryptoteknik, Crypto AG, Schweiz, USA, Kryptering, Krypteringsmaskiner, Enigma, Kryptomaskiner, Baku, Ryssland, S:t Petersburg, Stockholm, Ekonomi, Historia

Technorati: Arvid Gerhard Damm, Adolph Hagelin, Karl Wilhelm Hagelin, Bröderna Nobel, Branobel, Boris Hagelin, Emanuel Nobel, Olof Gyldén, AB Cryptograph, Ivar Damm, Ab Cryptoteknik, Crypto AG, Schweiz, USA, Kryptering, Krypteringsmaskiner, Enigma, Kryptomaskiner, Baku, Ryssland, S:t Petersburg, Stockholm, Ekonomi, Historia

Powered by ScribeFire.

          

Jacob Fredrik Ljunglöf (1796-1860) övertog 1821 en mindre tobaksfabrik i Stockholm och 1822 lanserades snuset Ljunglöfs N:o 1, ett snus som idag är känt som Ljunglöfs ”Ettan”. Snuset utvecklades med hjälp av en god vän som var världsberömd kemist och vetenskapsman, Jacob Berzelius.  Fabriken och produktionen förbättrades och i slutet av 1820-talet den främste snusfabrikanten i riket. 1839 inledde Ljunglöf tillverkning av cigarrer och cigaretter. Övrigt sortiment var rök- och tuggtobak. Vid sin död var Ljunglöf en av landets rikaste män.

Vid J.F. Ljunglöfs död övertogs företaget av sonen Knut Ljunglöf (1833-1920). Denne ombildade snart företaget till ett aktiebolag, Jac. Fr. Ljunglöfs Tobaksfabriks AB, som han drev fram till 1915 då företaget året efter övertogs av AB Svenska Tobaksmonopolet (senare Svenska Tobaks AB) Numera återfinns verksamheten inom företaget Swedish Match AB som formellt är kvarlevan av Kreugers Svenska Tändsticks AB. Svenska Tobaks AB köptes av detta företag år 1992. Knut Ljunglöf deltog också i bildandet av Livförsäkrings AB Thule.

Ljunglöfs var vid 1900-talets början Europas största snusproducent. Firman överträffades i världen bara av en US-amerikansk leverantör. Vid sin död efterlämnade Knut Ljunglöf en av de största förmögenheterna i Sverige på den tiden: drygt 16 miljoner kronor.

År 1861 inköpte Knut Ljunglöf stora områden i Spånga och i Blackeberg. Bland annat köpte han Beckomberga och Råcksta som sonen Robert Ljunglöf år 1927 sålde till Stockholms stad. Här lät han riva torpet Blackeberg och byggde ett större hus, stall, Kvarnvikens kvarn och såg. Åren 1890 till 1893 lät han uppföra den stora villan efter ritningar av arkitekt Gustav Lindgren. Huset kallades Ljunglöfska slottet, på grund av det påkostade, palatsliknande yttre.

1909 inträdde Robert Ljunglöf (1885-1950) i ledningen för familjeföretaget och förblev detta tills företaget togs över av tobaksmonopolet år 1915. Den stora förmögenhet som familjen då hade kom att satsas i nya företag, bland annat i fastighetsaffärer och fastigheter i Stockholm, men också i industriföretag och försäkringsbolag. Vid mitten av 1940-talet hade Robert Ljunglöf ägarintressen i Liljeholmens Stearinfabriks AB, Kema AB och AB Stockholms Bryggerier med flera företag. I de tre nämnda var han styrelsordförande. Kema AB var ett bolag som Robert Ljunglöf själv grundat genom sammaslagning av en rad kemiska företag. Han lät de tre företagen samarbeta i ett forskningsprojekt som kallades LKB. Han tog 1943 initiativet till att bilda företaget LKB-produkter AB.

Robert Ljunglöf var under lång tid också styrelseordförande och delägare i Livförsäkrings AB Thule, dominerat av familjen Palme, men också med familjen Carlsson, Ax:son Johnson och Emanuel Högberg som större delägare i bolaget. Ljunglöf samarbetade dessutom med familjen Wallenberg. Han var vid sin död bland annat ordförande i Stockholms Enskilda Bank och Stora Kopparbergs Bergslags AB.  Han deltog också bildandet av Koppartrans Olje AB år 1947. De andra delägarna var Rederi AB Transatlantic (familjen Carlsson) och Stora Kopparbergs Bergslags AB. Ljunglöf satt ju vid det aktuella tillfället i styrelsen för bägge de bolag som vid sidan av honom själv grundade oljebolaget. Vid Robert Ljunglöfs död övertog de andra delägarna hans ägarandel i Koppartrans. 1959 sålde Transatlantic sin andel till Shell och 1964 köptes resten av bolaget av Shell. 1975 försvann namnet Koppartrans.

LKB-produkter ägdes av familjen Ljunglöf intill 1963 då det köptes av Wallenbergs utvecklingsbolag Incentive AB. Företaget var senare börsnoterat, men köptes 1986 av Pharmacia som hade närliggande verksamhet. Delar av verksamheten bildade Pharmacia LKB Biotechnology AB, men efter senare omstruktureringar inom Pharmacia-koncernen slutade namnet LKB att användas. Efter flera företagsaffärer med Pharmacias före detta verksamheter återfinns delar av den tidigare LKB-verksamheten idag i GE Healthcare.

AB Stockholms Bryggerier och AB Pripp & Lyckholm fusionerade 1964 och bildade Pripp-Bryggerierna AB. Ett företag som numera återfinns inom Carlsbergskoncernen via en period som invetsmentbolag och sen som en del av Beijerinvest, Statsförtag, Procordia och Volvo.

Thule köptes 1963 upp av Livföräkrings AB Skandia, idag en del av Old Mutual.

Kema AB tycks ha köpts av Stockholm Superfostat AB (också det ett tidigare Hierta-företag) vid ungefär samma tid, 1960-talet. Liljeholmens hade dock redan 1947 köpts av Stockholms Superfosfat. 1964 bytte Stockholms Superfosfat AB namn till Fosfatbolaget AB och 1970 bytte företaget namn igen till KemaNord AB. 1970 köpte KemaNord de två företagen Casco och Barnängen. Wallenbergs blev största ägare och 1978 fusionerades bolaget med Nitro Nobel AB och byter namn till KemaNobel för att sin tur bli uppköpt av och fusionerat med det då Penser-kontrollerade AB Bofors, ett bolag som i likhet med Nitro-Nobel en period hade ägts av Alfred Nobel. Det nya bolaget fick namnet Nobel Industrier AB. Ett företag som 1988 fusionerade med Investment AB Asken och Investment AB D.Carnegie & Co. Med start 1991 såldes företagets tillgångar sakta av som en följd av Pensers bankrutt och Nordeas övertagande av kontrollen i hans bolagsimperium och 1994 fusionerade Nobel med holländska AKZO till AkzoNobel.

Familjen Ljunglöfs stora markägande runt Stockholm kom successivt och bitvis att säljas till Stockholms stad och ge stora förtjänster. Robert Ljunglöf sålde redan 1926  Blackeberg och 1927 Beckomberga i Spånga och sen såldes Skå-Edeby år 1946.

Läs mer: AB, DN, Drogsociologi,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3:e uppl 1971

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ljunglöf, Ljunglöfs Ettan, Jacob Fredrik Ljunglöf, Jacob Berzelius, Knut Ljunglöf, Tobaksmonopolet, Swedish Match, Spånga, Blackeberg, Beckomberga, Råcksta, Robert Ljunglöf, Liljeholmens Stearinfabriks AB, Kema AB, AB Stockholms Bryggerier, LKB-produkter, Koppartrans, Incentive, KemaNord, KemaNobel, Skå-Edeby, Pharmacia, Ekonomi, Historia, Stockholm, Samhälle

Technorati: Ljunglöf, Ljunglöfs Ettan, Jacob Fredrik Ljunglöf, Jacob Berzelius, Knut Ljunglöf, Tobaksmonopolet, Swedish Match, Spånga, Blackeberg, Beckomberga, Råcksta, Robert Ljunglöf, Liljeholmens Stearinfabriks AB, Kema AB, AB Stockholms Bryggerier, LKB-produkter, Koppartrans, Incentive, KemaNord, KemaNobel, Skå-Edeby, Pharmacia, Ekonomi, Historia, Stockholm

Powered by ScribeFire.