Röda Stockholm

Vid några polisrazzior i södra Stockholm för en månad sen upptäckte polisen en del odlingar av hampa för framställning av marijuana eller hasch. I sådana här sammanhang så brukar dock hampan benämnas med sitt latinska familjenamn, Cannabis, för att det ska verka mer kriminellt. Hampa kan nämligen odlas för tillverkning av snören också. Numera används sorter med små mängder av narkotiska ämnen för detta, men när jag var liten på 1960-talet och ung på 1970-talet odlades hampa med stort innehåll av narkotisk substans (THC) av helt vanliga svenska och danska bönder. Nån gång på 1970-talet förbjöds det dock om jag minns rätt (det där går ju att ta reda på, men det är inte så viktigt). Det odlades inte för framställning av hasch eller marijuana utan för framställning av hampsnöre. Nån stans odlas ju dessutom också hampan som används för att fågelfröblandningarna ska ha hampfrön i sig.

De oldingar som avslöjades hemma hos en skivproducent och några andra i södra Stockholm var dock inte avsedda för framställning av hampa för snören eller för hampfrön till fåglarnas vinterbord. De odlingarna var till för tillverkning av marijuana och/eller hasch för försäljning på den illegala marknaden som droger.

Sen tycker jag artikelförfattaren i SVD har fått något om bakfoten. Cannabis är numera den vanligaste drogen i landet skriver han. Men, men, hasch och marijuana har varit den vanligaste drogen i landet sen sent 1960-tal. Efter alkohol vill säga. Det har den inte blivit nu på senare tid. Men han kanske menar att marijuana (som polisen uppenbarligen kallar cannabis) är vanligare än hasch (som polisen verkar kalla cannabisharts)? Eller är han bara okunnig? Eller är det så att språkbruket ändrat sig rejält sen jag var ung då vi kallade marijuana för maja eller gräs och hasch för hasch eller brass?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hampa, Snöre, Cannabis, Hasch, Marijuana, Cannabis sativa, Cannabisodling, Hampfrö, Narkotika, Knark, Brott, Polisen, Stockholm, Samhälle

Rån är rån kan man tycka, men i verkligheten är det rätt stor skillnad på rån och rån. Den typen av butiksrån som ökat i Stockholms södra förorter har mycket få likheter med sådana värdetransportrån som det mot Casino Cosmopol i Stockholm eller jätterånet i Bröndby i Danmark där det nu pågår rättegång mot flera inblandade. Flera av de åtalade för det danska rånet är svenskar med anknytning till kända kriminella nätverk. En svensk är dock ännu så länge inte utlämnad från Filippinerna.

Rånen i Stockholms söderort utförs inte av proffessionellarånare vilket ju är fallet med de spektakulära storrånen mot värdetransporter och värdedepåer. Utan istället oftast av drogmissbrukare och gangsters längre ner på gangstervärldens hierarkiska stege. Ofta är rånarna mycket unga och att begå butiksrån är ofta första steget på en kriminell bana.

När det gäller rånet mot kasinot undrar man ju dessutom om det som vaktbolaget Loomis säger stämmer, att rånarna inte komemr att kunna få upp väskan med pengarna. Om man inte kan det, varför då råna? Den typen av rånare som gör denna typ av rån är ju inga dumbommar så man får nog anta att de kan öppna väskan. Förmodligen med hjälp av någon anställd på vaktbolaget. Insiderkunskap är ju ofta inget ovanligt vid denna typ av spektakulära och stora rån.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Brøndby, Casino Cosmopol, Dansk Værdihåndtering, Rån, Värdetransportrån, Värdedepårån, Butiksrån, Loomis, Söderort, Brott, Kriminella gäng, Gangsters, Kriminella nätverk, Brott, Stockholm, Danmark, Samhälle

En porrklubb i Stockholm som tidigare utsatts för beskjutning sprängdes den gångna natten i luften. Det är troligen så att det hela handlar om någon form av uppgörelse eller utebliven betalning inom den organiserade brottsligheten. Enligt vad jag erfarit är det vanligt att porr- och sexklubbar anlitar olika kriminella gäng för beskydd, vakthållning, garderob och liknande uppdrag.

Sådant kostar förstås pengar och en utebliven betalning kan förstås resultera i hot och våld. Det kan också bli resultatet om en porrklubb vill avbryta avtalet med gangstergänget och inte längre ha bekydd eller om man vill byta beskyddare. Det förekommer säkert också att personer med anknytning till olika gäng har ägarintressen i porr- och sexklubbar och det kan ju också utgöra ett skäl för att andra gäng ska beskjuta och bomba klubbarna.

Uppenbart är att om en porrklubb först utsätts för beskjutning och senare för ett bombattentat så handlar det förmodligen om något som har med organiserad brottslighet att göra. Med enbart ett bombattentat hade det väl också kunnat vara ett försäkringsbedrägeri, men det förefaller mindre troligt i det nu aktuella fallet med tanke på den tidigare beskjutningen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Porrklubb, Sexklubb, Beskjutning, Bombdåd, Gangsters, Organiserad brottslighet, Gangstergäng, Kriminella nätverk, Stockholm, Brott, Våld, Samhälle

          

Som exempelvis det moderata borgarråd i Stockholm som tror att man kan bygga bort segregation genom att bygga fler bostadsrätter i förorterna. Snacka om en naiv pajas. Däremot finns det en hel del andra bra inslag i det program man presenterat för Järvafältet så som:

Sedan ett par år tillbaka pågår dock en omfattande satsning för att lyfta Järvaområdet. Bebyggelsen ska rustas upp och förtätas. Nya hus ska ge området en ny, mer stadslik karaktär. Centrumstråk och boulevarder med affärslokaler och restauranger ska knyta ihop de olika stadsdelarna.

[…]

För att öppna den nord-sydliga korridoren inom området kommer delar av E18 att däckas över. Dessutom ska en ny väg dras genom Järvafältet, med busstrafik från Spånga station via Rinkeby och Kista till Helenelund i Sollentuna. Till detta kommer en förlängning av tvärbanan från Alvik till Kista.

Men att tro att detta och enbart detta tillsammans med fler bostadsrätter skulle innebära minskad segregation, som borgarrådet Joakim Larsson gör, är ju bara dumheter. Så länge moderaterna och borgaralliansen fortsätter en politik för ökade klyftor på område efter område så kommer segregationenn att öka. Moderaterna arbetar i stort sett för ökad segregation på alla områden genom att arbeta för ökad ojämlikhet på de flesta områden genom nedrustning och privatisering av de social välfärdssystemen.

En annan pajas i bostads- och stadsplaneringsdebatten är Jan Jörnmark, dcoent i ekonomisk historia och skapare av intressanta böcker och sajter om det övergivna Sverige, Rost-Sverige. Han gnäller på Yimby Göteborg om att han saknar en livsmedelsaffär i närheten av hans bostad i ett bostadsområde för priviligierade Göteborgare. Han bor nämligen i Lorensberg, på en tvärgata till Avenyn och det finns ingen livsmedelsaffär där. Och slutsatsen av detta är att Heden måste bebyggas. Pajaseri på hög nivå.

Det är möjligt att det finns vettiga argument för att Heden ska bebyggas men att det saknas livsmedelsaffär för Jörnmark och hans lika priviligierade likar i kvarterna kring Avenyn är inte ett sådant. Framförallt inte när påståendet inte är sant. Det finns en livsmedelsaffär mitt på Avenyn, det är cirka 500 meter till Kapelltorget i Landala där det finns, mitt på Vasagatan finns en (cirka 500 m) och på Sten Sturegatan 500 meter åt andra hållet, vilket är halvvägs till ICA Focus,  finns ytterligare en affär (Willys), Ica Maxi är visserligen billigare och lite längre bort (2 km), men kollektivtrafiken från Avenyn och dit är utmärkt. Men kanske är problemet att Jörnmark av princip vägrar handla på en kooperativ affär (Avenyn och Landala) eller av Johnsonkoncernen (Willys).

Han gnäller över bristen på gym också och han tvingas ta sig hela vägen till Olivedal vid Linnégatan för att träna. Hu så hemskt. Pajaseri återigen. Om han bara ville träna så finns det gym på mycket närmare håll. Flers tycken finns inne i centrala Göteborg, lätt akn jag visa honom en 4-5 stycken så han slipper gå till ett av Göteborgs dyraste. Men vanliga gym kanske inte är något för Jörnmark, han vill kanske gå till de ”fräcka” människornas gym.

Men kanske har jag missuppfattat Jörnmark, han kanske är ironisk. Men jag har svårt att tro det. Jag har aldrig märkt av några sådan tendenser de gånger jag stött på mannen i fråga.

Till slut har vi också pajaskonsterna från Karin Bradley och Ola Broms Wessel. De vill ha en miljövänlig stad, men förslår motsatsen, de vill ha en socialt välfungerande stad men föreslår motsatsen, de vill bygga som folk vill och föreslår motsatsen. De lägger ett förslag på en socialistisk bostadspolitik men lyssnar inte på vanligt folk och tittar inte på verkligheten. Det är också pajaseri i den högre skolan. Jag skriver mer om just det i ett tidigare inlägg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karin Bradley, Ola Broms Wessel, Stadsplanering, Arkitektur, Bostadspolitik, Samhälle, Politik

Över 6 000 klagomål på telefon och 2 979 anmälningar till trafikkontoret under förra veckan. Anledning? Sopgubbarna i Stockholm har tagit strid för sina löner och arbetstider.

Den borgerliga majoriteten i Stockholms kommun driver privatiseringar och upphandlingar stenhårt.
En direkt effekt är nu att sopberget växer. Detta sedan en av sopentreprenörerna, Liselotte Lööf AB, LLAB, för att öka företagets vinster vill driva igenom lönesänkningar på upp till 7 000 kronor i månaden, genom att ta bort den så kallade poänglistan som hittills gällt för sopgubbarna, samt 20 procent längre arbetstid.
Svaret från sopgubbarna och deras fackliga organisation Transportarbetarförbundet blev övertidsvägran och att de nu följer arbetsmiljölagstiftningen till punkt och pricka.
Uppgifter i förra veckan i olika veckan gav gällande att Liselotte Lööf AB backar från lönesänkningskravet. Detta trots att Arbetsdomstolen i en dom för några veckor sedan slagit fast att sopentreprenörerna hade rätt.
Enligt vad Internationalen erfar finns det ett muntligt löfte från Liselotte Lööf AB att de slagit till reträtt.
Men ingenting skriftligt.
Transportarbetarförbundet konstaterar också på sin hemsida: ”Nej, sopkonflikten är inte löst.”
Där dementerar Transport alla tidningsankor om att sopkonflikten mer eller mindre är över:
”Fakta är att det finns ingen överkommelse mellan Transport, varken förbundet eller Stockholmsavdelningen, med LLAB om att återgå till poänglistan och det finns inga lösningar presenterade som löser arbetsmiljöproblemen”.
Förutom LLAB finns det ytterligare en annan stor entreprenör i Stockholms innerstad. Med dem har inte heller någon skriftlig överenskommelse träffats.

Kjell Pettersson
kjel@internationalen.se

          

Polisen spärrade alla genvägar till iranska regimens ambassad i Lidingö den 11 februari, och med polishundar och bilar hindrades exiliranierna att komma fram till ambassadområdet.
Kring 500 demonstranter från ultravänster till ultrahöger, unga som gamla, hade samlats.
Rojalister med sina flaggor och radikalväns-ter med sina röda flaggor, och många andra däremellan.

Det tog inte lång stund innan en man skrikande sprang iväg, röd i ansiktet. Polisen sprayade rakt i ansiktet med peppargas.
De som försökte ta sig genom spärren för att komma närmare ambassaden råkade ut för batonger och gas. Folk ropade ”Ned med den islamiska terrorregimen”, ”Stäng terrorcentralen”, ”Vi ska ta över ambassaden…”, ”Polisen, försvara inte fascister”.
Under demonstrationen fortsatte kraftmätningen mellan demonstranterna, som ivrigt försökte ta sig till ambassaden för att ockupera den, och polisen som med spray och batonger stoppade folkmassan. Några arga demonstranter stod på kullen och kastade snöbollar mot poliser i full utrustning. En grupp med första hjälpen, vatten och ögondroppar organiserades snabbt och tog hand om de skadade. Peppargasen kändes i luften på grund av den extrema kylan, och även de som stod längre bak i samlingen började hosta.
– Det här känns lite som om vi är på Teherans gator, tårgas, peppargas och batonger, sade en ung man som sprang för att hjälpa en ung svensk kille som råkat ut för peppargas. Ett antal svenska vänsteraktivister, bland annat från Revolution, var där för att också protestera mot iranska regimen. Några tände eld, eftersom ”röken minskar effekten av tårgas”, ropade erfarna demonstranter.
Rojalisterna som hade varit borta från liknande demonstrationer under större delen av den iranska exilhistorien, var chockade. De svor mot polisen och förstod inte alls varför det monarkistiska Sverige inte låter dem ockupera mullornas ambassad!

Den yngre generationen
En del unga som nyligen flytt Iran var bland de mest upprörda. En av dem fick en elbatong på armen och kördes till sjukhus.
– Det var inte hennes första batong i livet, sade en av hennes kamrater.
Sepide Abbaszadeh, en ung iransk kvinna som med sin kamera sprang fram till ”stridslinjen” med polisen och tog bilder, tyckte att svensk polis var onödigt våldsam.
– Poliserna är ju så många i antal här, och de behöver egentligen inte spraya folk i ögonen på nära håll. Jag trodde aldrig att svensk polis skulle reagera på det viset.
Sepide har nyligen lämnat Iran. Hon berättade att hon fortfarande minns batongen som bröt hennes ben under en demonstration i Iran. Hon haltar fortfarande lite.
– Ändå är det här ingenting jämfört med iransk polis och gardisterna! Jag blev faktiskt förvånad när jag såg att den kvinnliga polisen åkte ner för att hämta ögondroppar åt dem som fick spray i ögonen! Irans polis slår för att döda. De är ideologiska poliser som försvarar sin egen makt och övertygelse. Men ändå tycker jag att den svenska polisen inte behövde slå oss som protesterar mot en sådan regim. Fast, polis är ju polis! Fast jag kunde ju fota utan att någon stoppade mig. Så, visst är det lite skillnad!
Vad hoppades du skulle hända här idag?
– Jag är här för att protestera mot denna brutala regim och visa att vi inte vill ha dem i vårt land. Det som kändes bra idag var att jag kunde ropa högt och säga vad jag ville utan att vara rädd. Jag ville säga till ambassadfolket att vi låter dem inte vara i fred så att de kan fortsätta döda våra vänner i Iran. De måste veta att vi inte ger oss.
– Jag önskade egentligen att ambassadören här skulle lämna sin post och komma till oss, som den norske konsuln gjorde. Men så länge de inte gör det, alltså lämnar sina poster och går över till motståndet, så vill jag att de ska smaka på sin egen medicin.

Stor samling
Senare på dagen anordnades fler demonstrationer runt om i storstäder i Sverige för att fira årsdagen av iranska revolutionen och för att solidarisera sig med upproret i dagens Iran.
I Stockholm samlades bland annat cirka 1 000 personer på Sergels torg. För första gången kunde man se att olika etniska grupper kom med sina paroller och flaggor, bland annat kurder och azerbajdzjanier. Detta gjorde att många rojalister lämnade torget eftersom de menar att etniska grupper inte existerar, och att talet om mångfald och federalism splittrar Iran och hotar dess ”enhet”.
En annan sak som upprörde rojalisterna oerhört mycket var de flaggor som saknade lejon- och solsymbolen i mitten, som de påstår vara iraniernas ”identitet och heder och historiska arv…”. På torget och vid talarstolen hängdes en iransk flagga med ordet ”Iran” i mitten, istället för någon urgammal symbol. Debatten om denna, enligt nyaktiva rojalister, ”katastrof”, pågick i timtal senare i olika närradioprogram.
Flera kända talare, bland andra Lars Ohly (V), Kennet Lewis och Jakop Dalunde från Grön ungdom, fick folket att jubla på Sergels torg. Advokaten Kennet Lewis sade i sitt tal att man måste utöka sanktionerna mot regimen i Iran och undrade hur man kan överväga att sälja lastbilar till Iran, när de mest grundläggande mänskliga rättigheterna inte respekteras.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Stockholm är en segregerad stad. En av Europas mest segregerade. Dessutom har vi en politik inriktad på privatisering och nedskärningar, både från regeringen och de styrande i Stockholm. Detta innebär att de borgerliga politiska krafter om styr på bägge hållen medvetet ökar klyftorna och segregationen i samhället:

Flera studier som Roger Andersson deltagit i visar att uppdelningen mellan olika grupper är större här än i många andra städer.

- I flera städer i Europa, till exempel Amsterdam och Wien, har man en större allmännytta, med olika typer av kommunala hyresrätter spridda över hela staden. Det motverkar segregationen, säger han.

Kort sagt syns den borgerliga och nyliberala politiken i ökade klassklyftor och ökad segregation.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Segregation, Klassklyftor, Hyresrätter, Stockholm, Klass, Bostadspolitik
Technorati Tags: Segregation, Klassklyftor, Hyresrätter, Stockholm, Klass, Bostadspolitik

Ursprungligen publicerat på Stadsfrämjandet, arkitekt Albert Svenssons egen blogg.

2004 skickade jag det här förslaget till stadsbyggnadskontoret i Stockholm.
Jag fick följande svar:

”Den politiska våndan är stor beträffande slussens framtid, och starka krafter verkar för att rekonstruera hela anläggningen. Våra politiker är rädda för ny bebyggelse- ljus och luft och öppna landskap är mer gångbart än slutna gator och torg- och de starka lobbygrupper som bevakar olika trafikintressen skulle inte acceptera den standard som förslaget möjliggör. Själv anser jag dock att Ditt förslag har stora förtjänster. Hade man för länge sedan byggt enligt Ditt förslag, hade man fått ett tilltalande stadsparti, som nutidens antikvarier m. fl. skulle värnat om, men i dag ter förslaget sig ogenomförbart i den stockholmska politiken”.

Intressant?
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Slussen, Arkitektur, Stadsplanering, Stockholm, Samhälle, Politik

Stockholm- Roslagens Järnvägar (SRJ) bildades 1909 genom att Stockholm-Rimbo Järnväg (SRJ) helt enkelt bytte namn men behöll samma förkortning. Stockholm-Rimbo Järnvägs AB (SRJ) bildades 1881 och 1883 startade bygget av banan som skulle bli smalspårig (891 mm). Den första biten som började byggas var Stocksund-Rimbo och först 1884 kunde bygget av sträckan Stocksund – Östra Station påbörjas. I december 1885 stod hela banan färdig och allmän trafik påbörjades.

1890 hade Djursholms AB sökt och fått koncession på en spårväg mellan Framnäsviken och Ösby. Bolaget fick 1890 tillstånd att bedriva spårvägstrafik med lokomotiv. Djursholmsbolaget avtalade med SRJ att de skulle sköta trafiken från 20 december 1890 till 1 november 1892. I augusti 1892 köpte SRJ bandelen, inklusive rullande materiel för ett belopp på 200 000 kronor. Villkoret var att SRJ skulle anlägga och driva en elektrisk spårväg från Östra station till nedre delen av Engelbrektsgatan (Engelbrektsplan) samt att med elektrisk drivkraft köra persontrafik från Östra station till Djursholm med minst 20 tågpar dagligen. Denna linje var en av världens första elektriska tåglinjer. Efter denna elektrifierade linje följde fler eldrivna linjer:

15 juni 1901 öppnades den 1 kilometer långa bandelen Framnäsviken – Eddavägen för allmän trafik
31 december öppnades den 2 kilometer långa bandelen Ösby – Altorp för allmän trafik.
15 oktober 1911 öppnades den 1 kilometer långa bandelen Stocksund – Långängen för allmän trafik. Den här linjen var från början en normalspårig (1435mm) spårväg och kom att vara en ”isolerad ö”. Den ombyggdes 1934 till smalspår (891mm) och kom därefter att bli en del i SRJ:s övriga nät.
1 maj 1912 öppnades den 1 kilometer långa bandelen Eddavägen – Svalnäs för allmän trafik.
18 oktober 1928 öppnades den 2 kilometer långa bandelen Altorp – Lahäll för allmän trafik.
25 maj 1937 öppnades den 1 kilometer långa bandelen Lahäll – Näsbypark för allmän trafik.

Allt eftersom kom SRJ att köpa upp andra järnvägar och järnvägsbolag i Roslagen. 1905 köptes aktiemajoritet i Uppsala – Länna järnvägsaktiebolag (ULJ) och trafiken på banan övertogs av SRJ. Bolaget köptes i sin helhet år 1908 och fusionerades med moderbolaget. ULJ hade bildats 1874 och trafiken på banan öppnade i november 1876. Inför öppnandet av Lenna – Norrtälje Järnväg (LNJ) år 1884 tecknades ett samtrafiksavtal mellan de båda banorna.

Länna – Norrtälje Järnvägsaktiebolag (LNJ) hade dålig ekonomi och kunde inte betala på det statliga lånet under flera år varför staten, 1904, till sist begärde att banan skulle säljas. Redan 1901 hade ekonomin varit så dålig att bolaget gick i likvidation. SRJ  lämnade anbud på LNJ och den 7 juni 1905 köptes LNJ till ett pris på 580 000 kronor varefter trafiken övertogs av SRJ.

Efterhand kom SRJ att köpa allt fler aktier i Södra – Roslags kustbana (SRK) och fick med tiden aktiemajoritet. Den 1 juli 1909 köpte SRJ hela Södra – Roslags kustbana. Köpeskillingen uppgick till 731 035 kronor och 71 öre. SRK uppgick därmed helt i SRJ. Redan från bildandet 1898 slöts ett vatal med SRJ om att trafikera SRK. Trafiken på mellan Roslagsnäsby och Åkersberga kom gång först 1901 efter att byggkostnaderna tredubblats i jämförelse med kalkylen. Fastighetsbolaget Åkersberga – Trälhavet bekostade en förlängning av banan från Åkersberga till Österskär, en sträcka på 2 kilometer. Bandelen öppnades för trafik i januari 1906 och trafikerades av SRJ. Fastighetsbolaget sålde bandelen till SRK i oktober 1906.

1913 hade SRJ förvärvat nästan alla aktier i Rimbo – Sunds Järnvägsaktiebolag (RSJ). I praktiken ägdes RSJ av SRJ från det året men det kom att dröja ända fram till den 1 januari 1935 innan SRJ formellt övertog RSJ. Från början var det tänkt att banan enbart skulle gå från Skebo Bruk till Rimbo, men då det framkom att fler aktietecknare skulle fås om man förlängde banan till Sund så bildades Rimbo-Sunds Järnvägs AB (RSJ) år 1896. 1897 öppnades banan och trafiken sköttes redan från början av SRJ. 1915 förländes banan från Häverösund (Sund) till Hallstavik.

Bygget av Faringe – Gimo Järnvägsaktiebolag (FGJ) startade 1917, men drabbades av arbetskonflikter och hela järnvägen stod inte färdig förrän 1921. Från sistnämdna ingick  FGJ och Dannemora – Hargs Järnvägsaktiebolag (DHJ) i en trafikförvaltning tillsammans med SRJ. Faringe – Gimo Järnvägsaktiebolag (FGJ) som redan från början var ett dotterbolag till SRJ såldes 1935 till Dannemora – Hargs Järnvägsaktiebolag (DHJ), ett bolag som från 1926 också varit ett dotterbolag till SRJ.

DHJ var en betydligt äldre järnväg än FGJ och bildades från början av intressen kring gruvindustrin och bruken kring Dannemora och Ramhäll:

Malmfälten i Dannemora och däromkring liggande bruken såg i järnvägen ett sätt att få billigare och effektivare transporter. Från gruva till bruk och vidare till utskeppningshamn.

[…]

Koncession söktes och samtidigt fastställdes bolagsordningen, 9 april 1875, för Dannemora – Hargs Järnvägsaktiebolag.
Koncessionen beviljades 16 juni 1875. Under ledning av ingenjören A N Almlöf hade arbetena starta redan i maj.
7 oktober 1876 öppnades den 39 kilometer långa sträckan Dannemora – Hargshamn för provisorisk godstrafik
2 januari 1878 öppnades samma sträcka för allmän trafik.
2 januari 1878 öppnades även den 8 kilometer långa bibanan Knaby – Ramhäll för godstrafik.

1917 öppnades trafik på en bibana till DHJ mellan Risingen och Norrvällen, 1918-1925 byggde en bibana från Norrmon till Lövstabruk.

1908 representerade den ursprungliga bandelen Stockholm – Rimbo endast en fjärdedel av den totalt trafikerade banlängden. Man beslöt därför att byta namn på bolaget. Från och med den 1 januari 1909 var det nya namnet, Stockholm – Roslagens Järnvägar. Signaturen var densamma, SRJ.

Elektrifieringen av SRJ, som startat redan 1896, fortsatte efter namnbytet:

- 1906 Ösby – Djursholms Danderyd, 1932 vidare till Roslags-Näsby
- 1939 Roslags-Näsby – Vallentuna och Roslags-Näsby – Österskär
- 1944 Vallentuna – Lindholmen
- 1945 Lindholmen – Frösunda
- 1946 Frösunda Rimbo
- 1949 Rimbo – Norrtälje

I juli 1951 förstatligades SRJ och drevs i ett särksilt statligt bolag intill 1958 då det blev en del av SJ. Efter förstatligandet påbörjades avvecklingen av stora delar av SRJ:s bannät:

- 1 januari 1934 lades all trafik ned på den 1 kilometer långa sträckan Eddavägen – Svalnäs
- 1 oktober 1960 lades all trafik ned på den 1 kilometer långa sträckan Stockholm Ö – Engelbrektsplan
- 25 september 1966 lades all trafik ned på den 1 kilometer långa sträckan Stocksund – Långängstorp
- 25 september 1966 lades persontrafiken ned på den 46 kilometer långa sträckan Rimbo – Hallstavik
- 1 januari 1967 lades persontrafiken ned på den 60 kilometer långa sträckan Uppsala Östra – Rimbo

Nedläggningarna fortsatte år 1969 med avveckling av godstrafiken på sträckorna Stockholm Östra – Rimbo, Djursholms Ösby – Näsbypark, Djursholms Ösby – Eddavägen, Roslags Näsby – Österskär och Rimbo-Norrtälje. Persontrafiken avvecklades 1976 på sträckan Djursholms Ösby – Eddavägen, 1977 på sträckan Uppsala Östra – Rimbo – Hallstavik och 1981 Rimbo-Kårsta.

1972 överläts kvarvarande delar av SRJ från SJ till Storstockholms Lokaltrafik som än idag köper trafik på delar av banan som numera kallas Roslagsbanan. Det är den enda smalspåriga järnväg i Sverige som har pendeltågstrafik. När det gäller dotterbolagen till SRJ kom dessa att delvis gå samma nedläggningsöde till mötes:

- 1 juli 1951 förstatligades DHJ och ingick i ett särskilt statligt bolag
- 1 juli 1959 införlivades DHJ med Statens Järnvägar
- 1951 lades godstrafiken ned på bispåret Risinge – Norrvällen
- 1952 upphörde godstrafiken Lövstabruk – Gubbo.
- 15 oktober 1953 lades persontrafiken ned på sträckan Dannemora – Österbybruk
- 1954 lades godstrafiken ned på sträckan Gubbo – Norrmon
- 1958 lades all trafik ned på bispåret Knaby – Ramhäll
- 29 maj lades persontrafiken ned på sträckan Österbybruk – Hargshamn- 1955 revs spåren upp på sträckan Risinge – Norrvällen
- 1956-1957 revs spåren upp på sträckan Norrmon – Lövstabruk
- 1959 revs spåren upp på sträckan Knaby – Ramhäll

1961 knöt den normalspåriga banan från Örbyhus ihop med DHJ vid Dannemora. Bandelen Dannemora-Gimo fick ett tredje spår och kunde trafikeras av såväl smalspårståg som normalspårståg. 1970 byggde sträckan Gimo-Hargshamn om till normalspår och 1977 byggde ett normalspår mellan Hargshamn och Hallstavik. Dagens linje Örbyhus – Dannemora – Hargshamn – Hallstavik trafikeras regelbundet av Green Cargos godståg. Banan har dock ett något skakigt trafikunderlag idag:

Själva ursprunget till banan – gruvan i Dannemora – lades ner 1992. Tre år dessförinnan hade dock rederiet FinnLink startat trafik med en tågfärja för godsvagnar mellan Hargshamn och finska Nystad. En anläggning för byte av boggier med finsk resp. svensk spårvidd anordnades i Nystad. Banans framtid såg alltså ljus ut trots gruvans nedläggning och den rustades därför upp i början av 1990-talet. I Örbyhus byggdes en ny bangård i anslutning till att banan mot Gävle fick ny sträckning norr om Örbyhus. 1996 lades emellertid tågfärjeförbindelsen ned och underlaget för banan minskade åter.

Trafiken på FGJ las ner 1960. På sträckan Alunda – Gimo kom dock malmtransporter att pågå från Alunda till Hargshamn ända fram till juli 1970, men 1971 revs spåren upp mellan Gimo och Alunda och 1972 mellan Alunda och Faringe.

Idag finns inte mycket kvar av SRJ:s bannät, men betydligt mer än det finns kvar av andra smalspåriga banor i Sverige. Av banorna i Djursholm finns linjen till Näsbypark kvar men ingen av de andra två (Svalnäs och Långängslinjerna). Biten inne i Stockholm mellan Östra station och Engelbrektsgatan finns inte kvar men däremot så finns järnvägen kvar från Östra station till Kårsta och från Roslags-Näsby till Österskär. Idag satsas det återigen på banan:

1983 fattades även beslut om att byta ut hela vagnparken samtidigt som banstandarden skulle förbättras. Dubbelspåret förlängdes från Roslags Näsby till Galoppfältet 1993. Den största omdaningen var omläggningen mellan Ålkistan och Mörby verkstad som inkluderade en ny dubbelspårig bro över Stocksundet och en ny tunnel norr därom. Den nya sträckningen öppnades i augusti 1996. Med början under andra halvan av 00-talet fortsätter satsningarna på Roslagsbanan med upprustning av infrastrukturen och flera dubbelspårssträckor.

Efter att SL tagit över banan 1972 drevs den i SL:s regi intill 1998 då den togs över av AB Linjebuss (senare Connex) och från 2003 drivs trafiken på Roslagsbanan av Roslagståg AB.

Läs mer: Roslagsbanans veterantågsförening, NT, DN, SVD, ULJ, NM,

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om SRJ, DHJ, ULJ, FGJ, Roslagsbanan, Roslagståg, Djursholmsbolaget, Stockholm-Rimbo Järnväg, Stockholm- Roslagens Järnvägar, SRJ, Djursholm, Uppsala – Länna järnvägsaktiebolag, Länna – Norrtälje Järnvägsaktiebolag, LNJ, Södra – Roslags kustbana, SRK, Rimbo – Sunds Järnväg, RSJ, Faringe – Gimo Järnväg, Dannemora – Hargs Järnväg, Dannemora, Hallstavik, Örbyhus, Hargshamn, Gimo, Rimbo, Stocksund, Åkersberga, Roslags Näsby, Österskär, Kårsta, Faringe, Länna, Uppsala, Stockholm, Kollektivtrafik, Järnväg, Ekonomi, Historia, Samhälle
Technorati Tags: SRJ, DHJ, ULJ, FGJ, Roslagsbanan, Roslagståg, Djursholmsbolaget, Stockholm-Rimbo Järnväg, Stockholm- Roslagens Järnvägar, SRJ, Djursholm, Uppsala – Länna järnvägsaktiebolag, Länna – Norrtälje Järnvägsaktiebolag, LNJ, Södra – Roslags kustbana, SRK, Rimbo – Sunds Järnväg, RSJ, Faringe – Gimo Järnväg, Dannemora – Hargs Järnväg, Dannemora, Hallstavik, Örbyhus, Hargshamn, Gimo, Rimbo, Stocksund, Åkersberga, Roslags Näsby, Österskär, Kårsta, Faringe, Länna, Uppsala, Stockholm, Kollektivtrafik, Järnväg, Ekonomi, Historia, Samhälle

Fusket med medlemmar och i valet för att utse riksdagskandidater har nu lett till att flera moderater som varit inblandade i röstköpen hoppat av. Totalt har nu 7 stycken lämnat olika nomineringar och poster. De sista att göra det är riksdagsmannen Mats G. Nilsson som hoppar av kandidaturen till riksdagen, Birgitta Wahlman och Fozi Siid som petas från kommunvalslistan i Stockholm plus Annika Lindfors. Tidigare har bl.a. stockholmspolitikerna Rolf Könberg och Petter Lindfors lämnat sina uppdrag. Mats G. Nilsson menar att det handlar om en maktkamp i partiet där mer liberala krafter slängs ut med förevändningen att de varit inblandade i fusk och brutit mot regler.

Per Schlingman menar dock att pratet om maktkamp är felaktigt och att det enbart handlar om att visa att alla måste följa de regler som satts upp. Sett ur min synpunkt bryr jag mig förstås inte om interna strider inom moderaterna som sådana eller varför de inträffar. Jag kan bara konstatera att det inom moderaterna tycks ha förekommit köp av röster genom att betala folk att bli medlemmar mot att de röstar på ett visst sätt i valet för att nominera kandidater.

Min uppfattning är också att politiker som agerar på detta vis mycket väl kan tänkas agera oärligt och korrupt även i andra sammanhang och att det inträffade därför är allvarligt. Dessutom misstänker jag att det avslöjar en del om moderaternas inre, inte helt demokratiska funktionssätt. Och då undrar man ju hur utbredda såna här odemokratiska attityder och uppfattningar är inom partiet samt vilka effekter det har på partimedlemmarnas syn påd emokati rent genrellt och i allmänhet.

Att somalier har seplat en stor roll i hela fuskaffären må upplevas av andra somalier som att man blir utpekade. Men det är ju ett faktum att moderaterna tycks ha utnyttjat en grupp människor med begränsad erfarenhet av att leva i en demokrati och med traditioner av klansolidaritet och tillhörighet. Sanningen må vara obehaglig både för inblandade och icke-inblandade människor med somalisk bakgrund, men kränkande är det  ju knappast då det ju faktiskt är sant att många enskilda somalier spelat en negativ roll i denna affär. Att det sen är några få personer, aktiva moderater, som utnyttjat många andra är ju helt sant och det avslöjar förstås vilken typ av människor som kan attraheras av moderaterna som parti.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jinge, Alliansfritt, Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Valfusk, Röstköp, Moderaterna, Demokrati, Stockholm, Riksdagskandidater, Mats G Nilsson, Per Schlingman, Samhälle, Politik